- Utställning: Bäverns resa
- Europeisk jakt
Bävern förekom tidigare i ett stort område från Västeuropa till den kinesisk-mongoliska gränsen, men 1890 var den nästan helt utdöd överallt. Påverkan från människan i olika former – jakt på kött, päls och bävergäll, förstörda bäverkanaler och små dammar samt avskogning – ledde till att förekomsten av bäver minskade dramatiskt i Europa.
Sällan blir denna djurart ett föremål för Svenska jägares förföljelser. Endast i de norra delarne av landet, och långt in i öde trakterne träffas han ännu, allt mera undanträngd af de ökade kolonisationerne.
G. Swederus, 1832
Bäverkött, päls och bävergäll användes i Skandinavien. Bävergäll är ett material med stark lukt som produceras i ett par gällpungar under bäverns svans, som bävern använder för att markera revir. Gällpungarna hos en normal bäver väger cirka 250 gram. Bävergäll har använts i folkmedicin i tusentals år – till exempel skrev den grekiske läkaren Hippokrates (460-370 f.Kr.) om ämnet. Historiskt har det använts för att behandla många sjukdomar, bland annat epilepsi, kolik och gynekologiska sjukdomar och som ett motgift vid förgiftning.
Eftersom bäverns gällpungar sitter nära svansen och eftersom testiklarna inte är synliga trodde många att bäverns gällpungar var testiklar. Under antiken och på medeltiden sades det att bävern bet av sina testiklar och kastade dem till jägare som ville ha gällpungarna.
Från år 1800 var bävern sällsynt i Skandinavien.
Redan 1756 uttryckte naturvetaren Nils Gisler, en av Carl von Linnés lärjungar, oro över att bävern jagades så att den försvann i Sverige. Medan de tidigare ‘de aldrig fångat alla par vid hvart ställe, samt aldrig rört ungarna’, skrev han, ville de nu ‘utöda altsammans som fås kan’, vilket ledde till att antalet bävrar hela tiden minskade.
Med andra ord var människor redan på 1700-talet medvetna om att bävern höll på att försvinna och höjde rösten för att den skulle skyddas:
(...) men nu, sedan de blifvit så mycket utödde, borde de, för sitt i Medicinen nyttiga gäll och för sina vackra Skinn, på de ställen de kunne ännu vistas, fredlysas; åtminstone burde ej vara lofligt, att dräpa ungarna.
Johan Hollsten, 1768